allt under himlen

Efter en så underbart lugn och fin morgon med god frukost (inklusive bloggande, ring så spelar vi och mycket prat) ger vi oss ut.

För att vara säkra på att vi tar rätt väg (eller kanske för att vi ska hitta tillbaka?) tar vi med oss atlasen. Man vet aldrig, vi kanske far långt bort?

Jag sitter bak, eftersom det är en barnstol monterad fram.
Känner mig som en kunglighet med privatchaufför - det fattas bara ett par mörka solglasögon och så ett par vimplar framtill på bilen.

Vädret är underbart soligt och varmt och vi åker genom ett landskap som för mig är så vackert så jag nästan tappar andan. Till slut tar orden slut och det blir mest "oj!" hela tiden.

Första stoppet blir Olof Viktors café och bageri i Glemminge. Där ligger nybakt bröd i drivor och det doftar så gott så gott! Där finns också oljor och teer och allt möjligt gott. Jag köper en påse te: "Japanese Lime" för det doftar så underbart (jag har smakat det nu och jag kan säga att det smakar inte som det doftar… men sniffa på det ibland kan man ju göra).

Innergården är lika vacker och inbjudande som resten. Vilket ställe!! 

Efter det far vi till Kåseberga. Och där blir det ännu fler "oj!", för det är så blåsigt (jag tycker om när det blåser!) och friskt och öppet och härligt, och nere i hamnen slår vågorna mot piren så skummet stänker och bakom oss tornar gröna kullar upp sig och ja, det är bara så otroligt fantastiskt underbart! (Och jag bara går och ler hela tiden. Jag lever! Verkligen lever!)

Vi går upp mot toppen, stigen går uppåt uppåt, det ser ut som den går ända upp till himlen. Då och då stannar vi och pustar ut beundrar utsikten.

När vi så äntligen är framme, högst upp, och jag är svimfärdig och lider av akut andnöd uppiggad och alert efter en stärkande promenad uppför kullen, då möts vi av så fina, vita kossor. Jättefina är de! Fast lite läskiga också, för de är verkligen stora.

Elisabet ska förstås visa sig på styva linan och går glatt fram till en rejäl koloss och börjar gulleprata med den och ta kort och klia pannan. Det är bara det att just den kolossen är en tjur. En massiv, enorm tjur!

Mina ben förvandlas genast till om möjligt ännu sladdrigare gelé (jo, trots min goda kondition, ähum, så är de allt liite trötta efter backen upp) och jag säger bestämt att nu är det dags att gå vidare. Jodå, det är det absolut. Och när tjuren sänker sitt enorma huvud och börja gå mot Elisabet, ja då tycker även hon att det nog får räcka. Jag funderar på att ta en bild, men stoppar istället raskt undan kameran och börjar gå mot stenarna istället, ivrigt upprepande att "han måste ju vara en snälling, annars skulle de väl inte ha honom lös här bland folk"…

Ales stenar (som jag fram till nu trott hette Ale stenar) är verkligen en mäktig syn! Och de ligger ju på en sådan andlöst vacker plats, effekten blir fantastisk! 

Elisabet säger "du måste gå ut mot kanten och njuta av utsikten!" (hm, vill hon redan bli av med mig?   ) så det gör jag. Nu lider jag av höjdskräck, så närmare kanten än så här kommer jag inte:

Men det gör inget, för jag ser ju hela härligheten ändå. Vi står där en stund och det blåser och kläderna fladdrar och lite suger det i magen för jag är bra nära kanten ändå, tycker jag, men ååå vad det är härligt! 

Jaha, sen ska vi ju tillbaka ner igen, och det innebär att vi måste gå förbi Herr Tjur och hans harem en gång till… Just när vi kommer håller Herr Tjur på och hm… vänslas… med en av damerna, alldeles precis brevid där vi måste gå igenom. Han kommer av sig alldeles och jag inbillar mig att han inte är särskilt glad över att vi kommer och stör.

Han börjar gå mot oss, och jag skyndar mig raskt över till tryggheten på andra sidan "grinden" och tur är väl det, för när jag vänder mig om är detta vad jag ser:

Och då, då kommer det en man och börjar vifta med sin röda jacka och hojta olé! Herr Tjur står mest och glor på honom och undrar vad i hela friden han håller på med (så vi får väl anse det bevisat att Herr Tjur verkligen är en snälling), men jag är i alla fall glad att jag är i säkerhet på andra sidan. 

Väl nere i tryggheten i hamnen igen går Elisabet in och handlar i en fiskbutik. Jag får inte komma med in, för det är hemligt vad hon tänker köpa.

Nästa stopp på resan blir Sandhammaren.
Solen skiner och värmer så gott och himlen är knallblå och vinden som vanligt frisk och härlig. Vi tar av oss skorna och går barfota mot stranden. Redan här anar jag att detta blir något alldeles extra.

Och det blir det. Verkligen. 

Det är så vackert så jag vet knappt inga ord som kan göra det rättvisa, så det är knappt nån idé att ens försöka. Bilderna får tala istället.

Vi slår oss ner på en handduk i sanden och Elisabet dukar upp dagens lunch. Det är färskt dinkelbröd och rökta musslor och räkor och alldeles nystekt strömming, som nästan smälter i munnen.

Där sitter vi och bara njuter. Maten smakar helt fantastiskt gott, och allt är så enkelt och så härligt. Jag lovar, det finns inte en restaurang i hela världen som slår detta!

När vi sitter där, då vet jag att jag har funnit det rätta för mig. Det är svårt att förklara, det bara kändes i hela mig att det här, det är rätt. Inte bara just Sandhammaren utan hela alltihop. Ystad och området runtomkring.
Något har väckts till liv inom mig, efter att ha varit inspärrat i åratal.

Jag har fortfarande knappt någon värk, och magen är normal. Normal! Det har jag inte upplevt på säkert 5 år - inte under en endaste dag ens!
Det är som att jag gått insvept i lager på lager på lager av blytunga kläder och nu bara lyfts de av mig. Jag kan andas igen, jag känner mig längre, jag skrattar mer på en timme än jag gjort på flera veckor, ja månader t.o.m.!
Jag orkar, jag har energi, jag är inte längre utmattad till bristningsgränsen.

Det känns som att jag fått vingar.

Elisabet lutar sig bakåt och slumrar en stund. Jag promenerar omkring på stranden och njuter av ljudet av vågorna och blåsten och av att gå barfota i den vita, lena sanden. Tittar på killarna som surfar med hjälp av en slags skärmar - det ser roligt ut - och tar en massa massa bilder och plockar runda, släta stenar att ta med hem.

Vi sitter där länge och pratar och njuter av att bara finnas till. Så småningom far vi vidare. Vi tar en sväng genom Skillinge, som är helt underbart det med, och sedan gör vi ett besök på Backagården där det finns keramik och linnekläder och allt möjligt fint. Och så slingrar vi oss vidare längs småvägar mot Hörby för att hälsa på hos Elisabets syster. Elisabet är inte riktigt säker på vilken väg som är rätt och jag får agera kartläsare. "Jo, men här framme ska vi svänga vänster!" säger jag. "Eller, kanske inte. Vi kanske ska åt höger… eller, förresten, nej… rakt fram ska vi nog…". Men trots kartläsaren kommer vi till rätt väg och efter en stund sitter vi på en soldränkt, vindskyddad uteplats hos Elisabets syster. Där dricker vi kaffe och äter toscakaka (den minskar stadigt, undrar om Malin hinner få något? ) och nästan somnar för allt är så lugnt och stilla och solen värmer och värmer så gott. Vi sitter där ganska länge och pratar och det är hur trevligt som helst!

Efter ett tag far vi vidare och jag får chansen att öva på min kungliga handledsvink där jag tronar i baksätet.

Vi far mot Ystad genom ett landskap som är så vackert så återigen finns det inte ord som kan göra det rättvisa! Det är vidsträckta fält och mjuka kullar och här och där helt fantastiska små lövskogar där solljuset mjukt strålar ner genom trädkronorna.

Till slut är vi tillbaka nästan där vi började, fast på andra sidan Ystad: vid stranden i Mossby.

Elisabet hoppar i havet och jag blir återigen kommenderad att agera badvakt om så skulle behövas.

Jag strosar omkring barfota i sanden och tar en massa bilder medan Elisabet dyker och simmar och övar inför årets sjöjungfrumästerskap.

Det är sen eftermiddag och livet känns precis som det alltid borde göra.

När vi kommer hem äter vi mer av den goda räkgrytan och sedan sitter vi och surrar om allt möjligt. Elisabet bloggar ibland. Läser kommentarer och roliga inlägg högt för mig. Jag stickar lite.
Vi pratar och pratar och skrattar massor och har det hur trevligt och hur roligt som helst tillsammans, men vi trivs tillsammans tysta på varsit håll också. Det är så enkelt.

På kvällen går vi en runda på stan. Det är mörkt men kvällen är ljum och här och var hörs prat och skratt och hemtrevligt tallriksskrammel från pubar och restauranger.
Sedan hem igen och mer prat och skratt medan vi lyssnar på Julio Iglesias och Frank Sinatra.

Och livet känns så oändligt gott.