allt under himlen

Fredag morgon vaknar jag efter att ha sovit som en stock natten igenom och dessutom utan värk! Utan värk!! Jag kan säga er att jag minns inte ens när det hände sist. Inte heller när jag senast sov så gott en hel natt i sträck. Magen är fortfarande inte glad, men den är i alla fall bra mycket gladare än dagen före.

Himlen är klarblå och morgonsolen vandrar över tegelhuset på andra sidan gatan.

Elisabet är på jobbet, tvärs över gatan.
Jag gör mig lite frukost och kollar nyheter och bloggar. Herr och fru undulat studerar mig från… hm… är det Danmark tro? (Är det Danmark som ligger närmast, Elisabet?)

Visst ser de lite skeptiska ut? Vad är det för en konstig en, och vad konstigt hon pratar sen, verkar de tycka. 

Elisabets lägenhet är så hemtrevlig och mysig, man känner sig lugn och som hemma direkt man kliver in. På en lapp i taket står det "Pippi Airways, gate 9". Det är nog därifrån man tar sig till Thailand.

Vid 9-tiden går jag över till affären och köper ProViva (haha, jag höll på att skriva Viagra!) och säger hej svejs till Elisabet. Jag hinner få en skymt av chefen också (jag tror han hellre skulle bli kallad O Store Herr Chefsdirektör).

När jag ställt viagran ProVivan i kylskåpet (som man behöver vara Starke Adolf för att få upp!) bestämmer jag mig för att våga mig ut på en kort promenad. Jag skojar inte när jag säger att jag har uselt lokalsinne så jag vågar inte gå långt "hemifrån", men nästan hela gågatan törs jag mig på i alla fall.

De flesta affärerna har inte öppnat ännu och det är inte mycket folk ute. Morgonsolen förgyller husen. Det är så vackert! Då och då stannar jag och bara står och njuter. Och det är varmt, jisses så varmt det är! jag som packat för höst har helt plötsligt hamnat i sommarvärme!

Jag är inte ute så länge, en halvtimme kanske, för magen gör ont. Jag går hem och lägger mig på Elisabets soffa och vilar ett tag. Slumrar lite, studerar herr och fru undulat. Bara slöar. Och det är så skönt!

När Elisabet kommer hem från jobbet klockan 14 har jag sovit ett par timmar och mår riktigt bra. Magen gör sig påmind litegrann då och då, men den är nästan helt glad igen. Och ingen värk i kroppen, fortfarande!
Elisabet bloggar och grejar och jag stickar lite på den rosa sjalen medan vi väntar på att en journalist från lokaltidningen ska komma och intervjua vänsterhandsamlerskan. Journalisten frågar mig en del också men mest försöker jag hålla mig ur vägen. Det lyckas inte så bra, för vips så ska både Elisabet och jag posera vid datorn.  Det hade jag ju inte räknat med direkt, men äsch, det gör väl inget.

När journalisten och fotografen gått, går vi ut på stan. Promenerar längs gågatan, förbi klostret och biblioteket och vidare till Elisabets mamma, men hon sover så gott, så vi går vidare.
Och hela tiden pratar vi, om allt. Hit och dit slingrar sig samtalet, vi kastar oss hejvilt mellan olika ämnen. Och solen skiner och det är varmt och skönt och vi går längs små slingriga gator och jag tuppar nästan av för Ystad är så vackert!

(Klicka på småbilderna för att se dem i större version.)

Sedan ringer Malin, hon står utanför Elisabets lägenhet så vi beger oss genast dit. Vi får låna en av Malins bilar - hela helgen! Vilken ängel hon är! Tack Malin!!  Vi hinner med en liten pratstund innan Malin och hennes lille lintott måste åka, och Malin är precis så trevlig och rar och go som jag trodde. Det är som med Elisabet - bara att prata på, som om man känt varandra länge, länge. Å vad roligt!

När vi ätit middag - Elisabets underbart goda räkgryta - åker vi till Mossby. Vi åker längs med havet och får njuta av en fantastisk solnedgång. När vi kommer fram tar vi av oss skorna och går barfota i sanden och det är så vackert och så ljuvligt så det finns inte ord!

Det är så vackert så man tappar andan!

Elisabet tar sig ett kvällsdopp och jag blir utsedd till badvakt, ifall vågorna skulle försöka få med sig henne ut till havs. Jag som knappt kan simma, haha. Inte mycket att hålla i när det krisar inte. Jag tar en massa bilder samtidigt som jag försöker hålla koll på den lille havfru där ute. 

När vi kommer hem igen bakar Elisabet en toscakaka och sedan sitter vi och bloggar/stickar/pratar till åtminstone midnatt, medan Frank Sinatra sjunger för oss och jag bara mår så himla bra. Det värker lite på vissa punkter i kroppen, men det är knappt märkbart och det är en enorm skillnad mot hur det var innan jag for till Ystad.

En helt underbar dag avslutas med en lika underbar kväll och vi har så roligt. Det är så lätt och så trivsamt. Inga krusiduller, bara prat om allt mellan himmel och jord, som om vi aldrig gjort annat.