allt under himlen

Jo det är lika bra jag skriver del 1, för det lär bli flera inlägg om den resan. Det är så mycket att berätta om så jag vet inte var jag ska börja. Jag ska börja från början, men det blir nog ändå ganska rörigt och flummigt misstänker jag. Det är som om jag sitter i en torktumlare - alla tankar och känslor och intryck som snurrar runt, huller om buller.

Men ok, nu börjar vi.

Det var en gång…

Torsdag morgon klockan 9 klev jag på första tåget, det som skulle ta mig till Örebro. Det regnade och var grått och runt 15 grader.

I väskan hade jag packat jeans, ett par stickade tröjor, en "vindjacka", en yllesjal, raggsockor, tennisskor osv. Det är ju höst och även om jag far söderut så är det säkert ganska kyligt och blåsigt där nere med, tänkte jag. 

Susade förbi det slags landskap som jag är van vid: skog, skog, några åkrar, mer skog. 

Magen var riktigt, riktigt olycklig. Det högg och det sved och det brände och det molade. Jag tuggade Novalucol nästan på löpande band och undrade hur i hela friden detta skulle gå egentligen. När det högg som värst var jag alldeles kallsvettig. Jag ville helst bara rulla ihop mig till en boll under ett täcke någonstans, inte tillbringa hela dagen skumpandes så där en 60 mil på olika tåg. Men tanken att inte åka fanns bara inte. Jag visste ju att det inte var något smittsamt jag hade, så det var ju bara min egen mage som skulle lida. Och som jag längtat efter att få åka, inte 17 avbryter jag det för att min mage tycker annorlunda. Aldrig! 

Fick vänta ungefär en timme i Örebro innan det var dags för nästa tåg, som skulle ta mig till Göteborg. Det var så vackert utanför fönstret hela tiden, tåg är verkligen ett underbart färdmedel!
Tåget var försenat, så väl framme i Göteborg blev det lite bråttom till nästa tåg men jag hann precis! Hade tänkt ringa eller sms:a Elisabet från stationen i Göteborg, men det hann jag inte. Och väl ombord på tåget var det som vanligt ytterst dålig täckning, så det fick vänta lite till.

Kom fram till Helsingborg strax efter 17, något försenad även där. Där hoppade jag på Pågatåget till Malmö. Milde himmel, vilken vacker resväg! Jag borde ju ha tagit några bilder, men vid det laget var jag rätt trött så det blev inga. Men å så vackert det var! Det var det i Malmö också, det var så fin kvällssol på husen mitt emot Malmö station.

I Malmö kunde jag äntligen höra av mig till Elisabet och tala om att jodå, jag var verkligen på väg! Sedan var det dags för det femte och sista tåget, Malmö-Ystad. Och den sträckan, den måste vara om inte den vackraste så i alla fall en av de vackraste man kan åka! När vi åkte genom Svarte var jag svimfärdig av salighet. Solnedgång över havet och så det vackra landskapet och de vackra husen… makalöst!

Ungefär halv 8 på kvällen var jag framme i Ystad, där jag direkt fick syn på Elisabet som stod och väntade. Å så roligt! Jag var trött och blek och magontig och less på att ruska omkring på tåg, men i samma sekund jag steg av tåget kändes allt mycket bättre. Kvällen var varm och det blåste en ljum vind, och jag kunde knappt fatta att nu var jag faktiskt där. I Ystad! Hos Elisabet! Det kändes som att kliva in i en film jag sett hur många gånger som helst, det kändes hemtamt och naturligt direkt.

Bara några minuters promenad från stationen och så var vi framme. Herr och fru undulat kvittrade och kikade på mig, Frank Sinatra sjöng alldeles underbart och det kändes inte alls att det var första gången jag var hemma hos Elisabet. Det var bara att slå sig ner och fortsätta, liksom.

Elisabet hade gjort en jättegod pastasallad och där fanns gott vitlöksbröd och gott vin, och vi åt och pratade och skrattade och det var precis så roligt och trivsamt och roligt som jag visste att det skulle bli.